Cape of our hero

Idag gäller det. Idag ska jag och min familj säga hejdå till älskade morfar. Känner det att det börjar bli lite jobbigt. Det jobbigaste kommer bli att få gå fram till kistan, lägga fram en ros och sen säga hejdå. Egentligen vill jag se honom en sista gång, men samtidigt inte. Vill inte se honom ligga där, i en kista, vara uppsminkad och bara ligga där. Jag vet att han har det bra, men jag vill se honom andas.

Drömde om honom i tisdagsnatt. Tror det var ett kalas eller något, och vi var ute och gick. Jag gick bredvid honom och hjälpte honom på vägen. Drömde även att det var en hund med. Vet inte vart den kom ifrån, men den var där iallafall. Morfar skulle skynda sig och gå fort som fan, fast jag sa till honom att han fick lugna sig för att han skulle tänka på sitt hjärta. Och den envisa gubben lyssnade på mig. Sen vaknade jag. 

Det känns bra att ha Dennis hos mig iallafall. Det känns bra att det snart är över. Han har det bra iallafall och det är det enda som betyder något för mig, han har med sig sin älskade papegoja Herr Nilsson också. Jag vet att vi snart kommer ses igen. Han vet att jag älskar honom, och jag vet att han älskar mig.